Även om metoderna för skogsförnyelse bör göras mångsidigare är kontinuitetsskogsbruk inte en lösning som räddar hållbarheten. Varken med tanke på virkesproduktionen, miljön eller mångsidig användning.
Förnyelsemetoden avgör inte utvecklingen av mångfalden
Ekonomiskt motiverad förnyelse kan göras på ett sätt som gynnar eller missgynnar miljön såväl vid kalhuggning som vid kontinuitetsskogsbruk. Viktiga frågor med tanke på naturens mångfald är om mängden död ved ökar i skogen som förnyas, hurdan trädslagssammansättning man önskar och i vilken mån strukturell variation skapas i beståndet. Alla dessa förändringar sker småningom i skogarna och det är fråga om grunderna i naturvård. Om åtgärderna som sätter igång dessa förändringar inte görs när skogarna förnyas kan man inte skylla på förnyelsemetoden.
Kalhuggning och ekologisk kompensation
Regeringsprogrammet innehåller modiga formuleringar om ekologisk kompensation. Kompensation har alltid integrerats i skogsplanering och periodisk skogshantering: trädbeståndet som avverkas ersätts på ett annat ställe. Samma princip om kompensation gäller även andra arter i det moderna skogsbruket. Arter som har försvagats eller försvunnit i skogsbeståndet som kalhuggs ersätts på ett annat ställe i skogslandskapet.
När nya kompensationsmodeller utvecklas är det bra att granska hur denna ekologiska kompensation som gäller idkande av skogsbruk fungerar i teorin och i praktiken. Olika arter återvänder till skogsbeståndets vid olika tider. Till de sista som återvänder hör knäroten, en orkidéväxt som trivs på friska moar och som sällan påträffas i skogar under 50 år.
Förnyelse av lund- och åsskogar med beaktande av skyddet av hotade arter
Hälften av de utrotningshotade arterna i våra skogar lever i lund- och åsskogar. Vilka åtgärder som vidtas i dessa livsmiljöer är av stor betydelse nu när innehållet i följande tioåriga rödlista över hotade arter planeras. En stor del av lund- och åsarterna konkurrerar om livsrum med träden. Lundar som blivit granbevuxna kan ha till och med mycket få arter, men kalhuggning och markberedning får mängden arter att öka explosionsartat. I många lundar öppnas lundbuskarnas fröreserver vid markberedning och även utrotningshotade arter dyker senare upp i området, till exempel insekter som är beroende av skogstry.
Tidig succession i skogarna ur arternas synvinkel
Periodisk skogshantering och kalhuggning har traditionellt försvarats med att denna metod imiterar störningarna i den norra barrskogszonen, stormskador och skogsbränder. Detta stämmer till stor del även om den resurs med död ved som uppstår vid en storm inte förverkligas i samma form i en ekonomiskog. Arter som trivs i brandområden kräver separata avbrända ytor, men på obrunnen kalmark motsvarar markens surhet och övriga egenskaper inte helt de naturliga förhållandena.
Ett kalhygge har dock ett mycket rikt artbestånd och är för många arter den enda tillväxtmiljön. Mångsidig växtlighet får livsrum tills trädbeståndet åter tar området i besittning och slår ut gräsväxterna. Dessa arter åtföljs av flygande insekter som följer efter sina näringsväxter.
För pollengivarna, som med skäl har inkluderats i biodiversitetsdiskussionen, är skogsväxtlighetens tidiga skede mycket gynnsamt. Många fåglar som trivs i öppna livsmiljöer, till exempel törnskata och buskskvätta, häckar både på kalhyggen och i jordbruksmiljö. På ett kalhygge hittar den som samlar vilda örter ett mångsidigt artbestånd och en stor skörd. Även om en del av nedbrytararterna kräver urskog, trivs en betydande del av dem också i yngre skogar, förutsatt att det finns död ved.
I det nya skogsbruket blir målen och åtgärderna mångsidigare. När det utförs åtgärder i ett bestånd bör man samtidigt betrakta skogslandskapet i större utsträckning och den tidsmässiga fördröjningen till följd av de långsamma naturprocesserna.